Menorca vandring 1

Blogg

Publicerad: 5. november 2019

Intryck från Menorca

Det roligaste en researrangör vet är att återupptäcka gamla goda resmål i ny tappning. Menorca är den lilla flacka ön med de fina stränderna. Kanon för en sommarresa med bad och avkoppling. Inte så mycket händer utanför sommarmånaderna.

Men om man vore en vandrare? Vi beslutade oss för att åka dit och ta reda på det en vecka i december. Jag minns ännu min sommar som reseledare på Menorca, hur jag en kväll lämnade det luftkonditionerade kontoret och steg ut i trapphuset och var säker på att det hade brunnit. Hettan var intensiv fortfarande klockan sju på kvällen. Den risken löper inte våra vandringsresenärer. I maj, september och oktober är ön sublim och klimatet perfekt för vandring.

Men åter till den där decemberdagen. Vi landar sent och hittar efter många rundor längs Mahóns enkelriktade gränder vårt hotell. Ett varmt välkomnande, olikt det man möter i augusti. Nu finns det tid. Vi är oroliga över att inte hitta något att äta så här sent. Klockan är snart nio. Receptionisten tittar på klockan och ser bekymrad ut. Ni får vänta ett tag, säger han. Restaurangerna öppnar när som helst.

Så vi beger oss ut i stadens inte så vimlande folkliv och hittar snart en tapasbar. Vår knaggliga spanska blir rena inträdesbiljetten och innan glasen fyllts med första omgången sprudlande cava är vi djupt inne i konversation med två till åren komna men alerta damer vid bordet intill. Kvällen blir lång men mañana är en annan dag.

Nästa dag skiner solen från en klarblå himmel och fleecen åker av så fort vi stiger ur bilen. Scenen är märklig: vädret är klart, vattnet likaså och pinjeträden lika gröna som någonsin. Men inga folkmassor belamrar strandbågen. Ingen alls faktiskt, förutom en lokalbo med en glad hund. Vi sätter av på stigen mot Cala en Turqueta och kommer nästan ingen vart. Kameran åker fram vid varje steg. Vilka färger, vilken orörd kust. Den som rört sig i Medelhavet är så van vid bebyggelse att en vild kustremsa nästan ser overklig ut.

Snart står vi över Cala Macarella och skådar ner. En ensam segelbåt ligger för ankare. Vattnet är så klart att djupet inte går att bedöma. Vi sätter upp tempot och kommer skönt svettiga fram till Cala en Turqueta, där kläderna åker av. Allihop. Det är ju ändå ingen här. Vattnet är kallt men hela scenen så bedårande att vi tar några extra simtag ändå.

Stigletandet fortsätter och snart förstår vi vad det är vi vill erbjuda med vandringsresan på Menorca: att gå in bakom skyltfönstret som skiljer turisten från det lokala livet på sommaren och uppleva ön som den i själva verket är. Vi frossar i sockerpudrade ensaimadas till frukost axel mot axel med invånarna, äter som enda utlänningarna en gudomlig hummergryta på en servering i Fornells och går bort oss i Ciutadellas magiska gränder tills solen sänker sig mot det blänkande och stilla Medelhavet.