Hur var det egentligen att bo i en riddarborg längs Rhen och Mosel?

Tänk dig en välfylld riddarsal med högljudda människor som skålar med varandra, livlig musik med luta, flöjt och trummor, skratt, överdådiga mattallrikar med ångande kött, dignande frukttallrikar, vackra kvinnor i långa klänningar och ståtliga riddare.

Var det så det var?

Festligheterna ägde rum när riddaren kom hem från krig eller vid andra speciella tillfällen, men det här var långt ifrån vardagen på ett slott. Vardagar är som de flesta utav oss känner till, och det var knappast överdådighet och lyx som kännetecknade det dagliga slottslivet. Kallt, mörkt och besvärligt stämde nog bättre.

Tänk - det fanns över 20.000 slott och slott i Tyskland under medeltiden! Många har gått förlorade, men en plats där man kan se många intakta riddarborgar är längs Rhen. Speciellt på sträckan mellan Rüdesheim och Koblenz, även kallad den "romantiska Rhen", knäböjer de stolt på sina höjder, med flera hundratals år med historia bakom sig. Låt oss ta vår fantasi på en promenad bakom slottets väggar.

Vilka var riddare?

De flesta av riddarnas slott är från 1200-talet, men det finns slott som byggdes redan på 10-talet. Riddarna var professionella krigare som hade den tysk-romerske kejsaren som överhuvud, och till skillnad från fotsoldaterna kämpade de för att rida och med full rustning.

Som belöning fick riddarna mark - där han hade jordbrukare som odlade marken åt honom. Bönderna var tvungna att ge en del av grödan till riddaren, och i gengäld fick de skydd. Om de attackerades av andra landsmän eller mer avlägsna fiender, kunde byborna också söka skydd i slottet. Som ett medeltida härbärge, skulle man kunna säga.

En typisk borg

Det finns några kriterier som ett bra slott bör uppfylla. Det bör ligga högt upp i terrängen, så att fienden inte kan smyga sig på dig, och det måste vara stadigt och ogenomträngligt.

Detta innebär att den som vill in måste passera flera hinder. Först var det ofta en vallgrav med en vindbrygga (om det inte var för brant för en vallgrav), sedan en stadig yttervägg. Innanför den första muren fanns stall, lador och verkstäder. Sedan följde en inre mur och innanför den stod det höga tornet som kallades "bergfried", och som användes som den sista tillflyktsorten om fienden hade tagit sig in helt. Här fanns också så kallade "palast", där riddaren och familjen bodde i övre gemak, och där även kök och festhall fanns.

Det var inte bara riddaren – det vill säga borgmästaren – och familjen som bodde i slottet. Det krävdes många för att hålla hjulen igång. Personliga tjänare, kökspersonal, stallpojkar, smed, jordarbetare, kanske egen bagare...Ett mycket litet samhälle låg bakom de tjocka väggarna. Flera hundra personer kan ha bott i de största medeltida slotten.

Livet bakom murarna

Arbetsdagen började ofta i tidig morgontimma, och varade tills solen gick ner. Förutom det dagliga hushållet fanns det arbete på fälten. Många var involverade i vinframställning, och på en mindre borgar måste borgmästaren och hans familj också vara involverade i det dagliga arbetet.

Med skymningen bleknade livet i slottet. Då drog de sig tillbaka till de mindre rummen som var lättare att belysa och värma upp. Eftersom fönstren i slottet var små, fanns det inte heller mycket naturligt ljus som släpptes in, och livet på insidan var förmodligen ganska tråkigt och kallt.

Inte alla rum hade möjlighet att värmas upp, och på vintern kan vi föreställa oss hur kallt det måste ha varit! Inte alla medborgare hade glas i fönstren heller, och djurskinn användes på vissa ställen för att täcka fönstren. Brrr... Inte mycket romantiskt över detta, om du inte räknar med den värme man kan finna med varandra under en skinnfäll ...

Gröt och alkohol

Det var en sak att slå på stora trumman när det var festligheter på gång, men den dagliga kosten var inte särskilt spännande. Potatis och ris fanns inte i Europa under medeltiden, och mycket av kosten var spannmålsbaserad. Säden användes för bröd, öl och gröt – ofta var gröt den bästa att äta när den tandvården var som den var...

Ägg och mjölk hade dock gott om, men kött var inte vardagsmat. De behöll djuren så länge som möjligt för att de skulle kunna dra nytta av dem och de slaktades först när de hade blivit gamla. Så segt kött var nog inte så ovanligt.

Vatten, mjölk, öl och vin var vad man kunde välja mellan om du kom på besök. Vattnet var ofta förorenat, så det var bäst att avstå ifrån. Mycket säkrare att dricka vin! Så man kan säga att produktionen av de goda Riesling vinerna började bara för att de behövde något att dricka som dom inte blev sjuka av. På sensommaren och hösten kunde de göra saft av frukter och bär, men det höll inte lika länge som med dagens konserveringsmedel.

En hejdundrande fest

Med en ganska monoton vardag uppskattade människorna i slottet desto mer när tillfället för en riktig fest kom. Det var inte så ofta, men då var det också årets höjdpunkt! Fester hölls ofta under sensommaren och hösten, när grödorna var intagna i husen och kanske även jaktbytet.

Ambulerande jonglörer var populära besökare, och de bosatte sig glatt i slottet för ett par dagar. Sedan fanns det flamsläckare, svärdslukare och magiker, men även akrobatik och musik fanns med på programmet. Det behövdes inte så mycket för att imponera på dåtidens publik. Inte som för oss som är övermättade av underhållning på alla kanaler….

På dessa dagar fick grötskålen och den gamla segatjuren stå, och det blev uppdukat med kött från framgångsrik jakt av rådjur, hare eller vildsvin. Även vilda fåglar kunde imponera – en elegant svan eller stork var inte ovanligt vid festbordet. De mest välbärgade borgmästarna kunde till och med få kryddor och socker från fjärran länder. Detta var dyra saker och ansågs som ren lyx.

14 års utbildning

För att bli riddare var man tvungen att börja träna tidigt. Denna möjlighet var vanligtvis bara till för adelsmännens söner, och vid sju års ålder skickades de iväg till en annan riddares slott för att bli ett uppassare (tjänare). Där fick den blivande riddaren lära sig gott uppförande, bordsskick och betjäna gäster - och hur man behandlar kvinnor.

Vid 14 års ålder började krigsutbildningen och pojken fick lära sig att ta hand om häst, rustning och vapen – och vapenträning. När var 21, kunde han bli riddare.

Att vara riddare innebar inte bara att resa runt i krig, de förväntas även att bete sig - ja, ridderligt. Det var en viktig del av den långa utbildningen, och idealet var att agera hedervärt för fiender, skydda de svaga och fattiga, försvara sin kristna tro och även behandla kvinnor med respekt.

Om alla riddare lyckades leva upp till detta är en annan sak ...Men idealet är kvar, det är få kvinnor som inte har väntat på en riddare på sin vita häst under århundradena, om än av annan betydelse?

Borgarna idag

Nya tider kom, för att inte tala om nya stridsmetoder. Mot krut och vapen var slotten inte längre lika svårhanterliga. Riddarna hade spelat sin roll, och många hade inte råd att sitta med sina slott längre. Slotten förföll, och idag står många i ruiner.

Lyckligtvis finns det många som har tagits om hand och restaurerats. Vissa är öppna för besökare som museer, vissa har restaurangverksamhet och andra är i privat ägo. Om du får en chans, bör du besöka ett slott och försöka föreställa sig hur det var att faktiskt leva bakom dessa väggar.

Eller så kan du beundra dem på avstånd när du långsamt seglar förbi. Tänk dig alla de tusentals historier ett sådant slott skulle kunna berätta om det kunde tala. Både om vardagens slit och kamp, hårda strider – och låt oss nu hoppas att det faktiskt fanns lite romantik bakom galler här också...

Källor: planet-wissen.de, tlz.de, historienet.no kirkehistorie.com, BaldrOklss