Istock 000078709893 vin barolo italia

Blogg

Publicerad: 24. mars 2021

Skrivet av: Dahn Svensson

När vi mötte våren i Langhe

«Istället för en tråkig vinlista bjuder ägaren (fjärde generationen så detta är nästan en start-up i Italien) ner oss till vinkällaren. Som består av flera rum.»

Vad är Langhe? Går det att äta? Svaret på den sista frågan är ja, på sätt och vis. Svaret på den första är att Langhe är området kring Piemontes mest kända vinby Barolo. Namnet är piemontesiska för ”kullar” och där har ni första halvan för att föreställa er detta område. Andra halvan har att göra med det ätbara. I Langhe görs några av Italiens absolut främsta viner och även världens finaste vita tryffel kommer härifrån.

Den vakne anar redan vad allt detta innebär för cykelturisten som hittar till detta område. Snörräta vinrader som spänner sig över bedårande kullar, var och en med ett slott på toppen. Tuffa backar och stora belöningar. Inte så långt bort sticker de snövita Alperna upp för att ge tavlan ytterligare en dimension. Här går en cykelled som kallas Bar to Bar, fyndigt för Barolo to Barbaresco med fokus på stoppen snarare än cyklingen. Efteråt vankas det delikata rätter som tajarin, flan di porri con fonduta, brasato di Barolo och bunet. Och vin förstås. Den korrekta ordningen är först Barbera, sedan en Nebbiolo, därpå Barbaresco och sist Barolo. Efter det blir det inte större.

«Vad skulle kunna hända?»

Vi möter upp en sval och solig dag i mars, tre vänner. Vi lastar av cyklarna i Monforte och rullar ner mot tryffelstaden Alba, tillika hem för Ferrero där Nutella görs (nej, den är inte från Tyskland). Det är mitt i Coronapandemin och tillvägagångssättet för att få något att äta är lite krångligt. Men det brukar vara lite krångligt i Italien. Servicen är på topp och gästfriheten lika intagande som alltid. Vi slappnar av. Pratar med en herre från stan som spanat in våra cykelkläder och berättar om sitt jobb för diverse skidtillverkare. Vi trampar vidare genom Roero, fattigsidan av Tanarofloden, där man ”bara” gör vitt vin. Jättegott det också. I romerska Pollenzo följer vi den ovala gatan som byggdes på grundstenarna från den gamla amfiteatern, och rullar rakt in i en bakgård. Ett par i sin bästa ålder sitter och suger upp vårsolen och bjuder in oss på kaffe. Cafét är ju stängt. Italiensk gästfrihet, jo jag tackar.

Upp till Verduno är det tufft men ack så vackert det blir ner till Barolo sen. Hoppsan, det blir visst ytterligare en backe hem till Monforte.

Efter cyklingen är vi törstiga och väljer vitt. Det blir en för trakten helt otypisk Riesling, bara för att. Den blir riktigt mineralrik i den här jorden och helt fantastisk. Duschad och lagom hungrig väntar jag sedan på vännerna vid brasan. Bläddrar förstrött i en bok med visdomsord och det första som kommer upp är: Den bästa utsikten kommer efter en lång stigning. Jag nickar vist.

Det som följer blir allt dimmigare ju längre kvällen förlöper. Istället för en tråkig vinlista bjuder ägaren (fjärde generationen så detta är nästan en start-up i Italien) ner oss till vinkällaren. Som består av flera rum. Han frågar vad vi är sugna på och vi frågar vad vi ska äta till. Han får något inspirerat i blicken och säger bara Faccio io. Jag fixar. Följer vad man kallar för en bättre middag. Barbarescon smakar viol, skog och krutrök. Nu kan det väl inte bli bättre men då kommer Barolon in och sätter ner foten. Servitörens hund och etablissemangets två katter hälsar på oss då och då. I Italien är alla välkomna, speciellt till bords. Vid midnatt kommer servitören in civilklädd och ber oss bara släcka när vi går upp. Den 50-åriga grappan står öppen kvar på bordet. Vad skulle kunna hända?

Vi somnar till sist in i våra juniorsviter. Vi blev ju uppgraderade eftersom vi var de enda gästerna på hotellet. Min sista tanke är några andra visdomsord som vi gärna tar till: Så här ska det vara när det är som sämst.